I denna hårda tid i Sverige och ännu mera vår omvärld måste demokratin bli stridbar igen. Det anser författaren Martin Gelin i sin nya reportagebok Mjuk makt (Volante förlag). Demokratin förbli det bästa systemet, trots att de odemokratiskt styrda länderna nu är fler än demokratierna. Hans bok är ett trotsigt välskrivet försvar för mångfald och pluralism.  

Men just nu är tyvärr tillståndet i den svenska kulturpolitiken mindre gott. Folkbildningen, kulturskolorna, teatrarna och Sveriges Radio och Sveriges Television har alla fått frysta eller minskade resurser av Tidöregeringen. Noll förståelse där för kulturens betydelse. Sånt som Martin Gelin anser ger länder prestige och, jämte diplomatik, bra universitet, etcetera, ger värdefull ”mjuk makt”. Även om den ännu är hyfsat god här. 

Mycket mer fallande är den mjuka makten i autokratiska Trumps USA, Orbans Ungern och många andra länder. Men också i många andra västliga demokratier sker nu för få nysatsningar på kultur och annat som ingår i den mjuka makten. Det är oklok politik.

Därtill ett helt föråldrat tänkande, anser Dagens Nyheters f d USA-korrespondent Martin Gelin i sin nya bok. I åter andra länder i världen gör man precis tvärtom. I bokens nio kapitel tar Gelin med oss när han besöker länder som tvärtom investerar mycket i konst, arkitektur och litteratur. Exempelvis på 600 nya museer i oljestaten Qatar. 

Ett annat exempel är hur man i Sydkorea satsar på generösa översättningsstöd till nobelpristagaren Han Kangs och andras romaner. Sådana översättningars förtjänst är att de visar att en annan kulturpolitik är möjlig. Det är, enligt Gelin, också nödvändiga ”mjuk makt”-satsningar. De behövs i en hård tid som vi nu lever i. Här har Sydkorea gjort rätt, medan auktoritära Kina gör fel, anser Gelin. De har sumpat chansen de hade från panda-diplomatins dagar. I stället styrts mot hemlighetsmakeri och autokrati under ledaren Xis styre – trots framgången med Tiktok bland de unga. Men i elektrifieringen har Kina ändå tagit ledartröjan.

Alla är inte helt förtrogna med begreppet ”mjuk makt”. Trots att det lite överraskande blivit trendigt – också utanför seminarierummen. På flera sätt kan denna lite bredare definition av begreppet – vid sidan av mera traditionell diplomati etcetera – fungera som ett verktyg för att lite bättre förstå de villkor under vilka konst och litteratur skapas och får bredare spridning bland folk.

Välkänt är ju att en stats ekonomiska eller militära muskler – läs USA – tvingar andra att anpassa sig och dansa efter deras pipa. Det är den hårda makten. Men en stat kan också nå resultat genom indirekta medel; en stark mjuk makt. Det lockar till vilja att ta efter. Det klassiska medlet här är smart diplomati. Ett annat är att visa upp värden som frihet och mångfald. Ett tredje är att erbjuda lockande berättelser och bilder. Kort sagt: konst och kultur. Mjuk makt.

På det sättet kan mjuk makt allt oftare bli en motståndshandling mot det auktoritära styrformerna. Mot auktoritära stater som vill dominera; såsom Xi i Kina och allt mera Trumps USA. Där man bara vill att konsten/kulturen ska  sjunga "kejsarens" lov.

Men den mjuka makten kan också bli ett ”säkerhetspolitiskt kapital”, skriver Gelin. Hans mest kända exempel här är Sydkorea. Insikten att man kan tjäna mer pengar på film (den prisade Parasiten m fl) än på att kränga Hyundai har här blivit inte bara en ekonomisk framgångssaga, utan även ett trumfkort i den unga demokratins internationella relationer. När staten investerar i den kulturella infrastrukturen i stället för att oklokt strypa den.

Gotland är inte bara Östersjöns största, fasta "hangarfartyg". Försvarat av hård makt. Gotland med Ingmar Bergmans Fårö är också en stark, kulturell mjuk makt – med gott rykte. 

Den bästa propagandan är inte propaganda, som Gelin visar i sitt kapitel om USA:s kulturpolitik under kalla kriget. Lysande starkt. Men bara så länge landet nöjde sig med att få spridning av amerikansk kultur blev resultatet mycket bra. Motsatsen gäller nu under Trump. Sydkorea har däremot tagit efter USA:s tidigare resa. Satsat på spridning av prisade Han Kangs romaner och Bong Joon-hos filmer (Parasit etc). Mjuk makt som tjänar sitt lands intressen genom att kritisera det.

Lite på samma sätt ser Gelin på Parisborgmästarens, socialisten Anne Hidalgo, satsning på att bygga ihop staden och de boende med fler gröna stråk, bra kommunikationer och fler billiga bostäder och mångkultur. Ja, OS-festen också härom året. Där Martin Gelin nu bor med familj efter många år i New York. 

Mjuk makt är en säkerhetspolitisk kalkyl i demokratins namn, anser Martin Gelin. Hans Mjuk makt ger mycket att reflektera över.

Robert Björkenwall