”Varje år högtidlighåller vi minnet av Auschwitz befrielse den 27 januari 1945. Befrielsen kom, men ingen av de som var där blev någonsin fri. Inte heller förintelsens barn”

Så avslutar journalisten Margit Silberstein sin bok Förintelsens barn (Albert Bonniers förlag).

Det är berättelsen om hennes föräldrar som överlevde förintelsen och som efter kriget hamnade i Norrköping för att bygga sig ett nytt liv tillsammans.

Hennes föräldrar Ernst och Ili träffades i Rumänien där de bodde men skildes åt 1944. Ernst blev tvångsrekryterad till armen, sändes ut i kriget och hamnade i läger i Sibirien. Ili deporterades tillsammans med sin familj till Auschwitz. Hon var den enda i familjen som överlevde och kom till Sverige med de vita bussarna.

Båda förlorade sina respektive familjer. De var ensamma kvar. ”Två människospillror” som författaren beskriver dem. De gifte sig och fick barnen Margit och Willy.

Det som berör särskilt i boken är att Margit Silberstein också så ärligt och utlämnande berättar om sina egna upplevelser som barn till Förintelsens överlevande.

”Det här är en bok om det tunga arvet, om känslan av att finnas till istället för alla de som slutade i gaskamrarna. I barnen skulle en förlorad värld återuppstå, så kände jag. Vem kan leva upp till det?”

Förintelsens barn är trots den oerhörda grymhet som är dess utgångspunkt en lågmäld skildring och mycket välskriven. Hon behöver inte skriva i versaler, budskapet når fram med moralisk kraft och resning.

När förre statsministern Göran Persson för snart 25 år sedan tog initiativ till projektet Levande historia dokumenterades de överlevandes berättelser i skriften ”…om detta må ni berätta” . Vetskapen om att den generation som hade egna upplevelser av förföljelserna och dödslägren var på väg att försvinna var en anledning till initiativet. Men också rapporter om dåliga kunskaper om detta bland skolbarnen.

Med sin bok för Margit Silberstein detta upplysningsarbete vidare, men ger det också en ny dimension. Hur är det att vara jude i Sverige i dag? Hur är det att vara känd journalist och judinna och finna sig stå öga mot öga med Nordiska motståndsrörelsen i Almedalen eller att få sin identitet som svensk ifrågasatt? Om detta berättar hon också.

” Jag är svensk. Svensk judinna, En judinna i Sverige. En människa som tillhör en annan religion än majoriteten och delvis en annan kultur. Jag har svårt att fördra den ständigt uppblossande debatten, tidvis en fixering, kring vem som är svensk, hur och varför. Jag vill inte att någon annan ska definiera mig och min tillhörighet. Det är ett förhållningssätt på ett inre plan, vem jag är handlar om min egen känsla, min egen lilla kamp om identitet och utveckling. Låt mig vara så länge jag inte gör någon annan förnär.”

”…om detta må ni berätta…” spreds i 800 000 exemplar. Jag önskar att Förintelsens barn skulle få lika många läsare. Minst.

Tommy Svensson