För trettio år sedan gav den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama ut boken Historiens slut och den sista människan. Hans tes var att sovjetkommunismens fall och det kalla krigets slut innebar att den västerländska liberala demokratin hade segrat och visat sig överlägsen alla andra samhällssystem och ideologier.

I den meningen var historien slut.

Boken väckte stor debatt och fick hård kritik. Statsvetarkollegan Samuel P. Huntington svarade med boken Civilisationernas kampdär han drev tesen att historien inte alls var slut men att framtidens konflikter framför allt skulle stå mellan civilisationer, till exempel mellan väst och den muslimska världen. 

Båda sågs som högerdebattörer och stod nog varandra ganska nära, men med olika perspektiv.

Nu har Fukuyama återkommit med en bok som med den svenska titeln Missnöjets tid Den liberala erans slut (Fritanke) ger intryck av att vara en uppföljare till den tidigare.  Men titelns antydan om att han förutser den liberala erans slut har ingen täckning i boken, inte heller i den engelska titeln (Liberalism and Its Discontents). 

Han har dock ett annat perspektiv. Tre decennier har gått sedan han proklamerade liberalismens seger och verkligheten har knappast givit honom rätt. Han skriver själv att politiska och medborgerliga rättigheter sjunkit stadigt i vad han kallar en ”demokratisk lågkonjunktur, eller till och med en depression”.

Nu som tidigare försvarar han dock liberalismen, men erkänner också dess tillkortakommanden. Han parafraserar det Winston Churchill sade om demokratin och skriver att det ” är det sämsta styrelseskicket bortsett från alla andra”.

Fukuyama betonar att begreppet liberal demokrati syftar just på styrelseskicket, inte på liberal politik som i USA anses vara vänster och oftast till höger i Europa.

Någon nyliberal är han definitiv inte längre. Han anser att nyliberalismen har en stor skuld till att Republikanerna utvecklats till ett auktoritärt nationalistiskt parti. Han kritiserar vänsterns identitetspolitik och ibland anarkistiska drag. 

Men han ser en avgörande skillnad mellan hoten från höger och vänster. ”Till skillnad från folk på högerkanten leker väldigt få vänstermänniskor med tanken på en öppet totalitär stat”, skriver han.

Jag tycker det är ett viktigt konstaterande när man, inte minst i den svenska rapporteringen från USA, ständigt talar om den ökade polariseringen. Det ger intryck av att det amerikanska folket delar sig i två hälfter som söker sig till varsin ytterkant. 

I själva verket är det högern och de styrande i det republikanska partiet som uppenbarligen är beredda att överge demokratin. Demokraterna står där partiet brukar stå.

Fukuyamas bok är en ambitiös men inte särskilt lättläst genomgång av liberalismen. Den är välgörande klarsynt och ärlig om den liberala demokratin som styrelseform. Denna förutsätter kompromisser, kan vara trög och långsam och erbjuder inga rosiga utopier som konkurrenterna, men är värd att försvara. Alla alternativ är, som sagt, sämre.

Tommy Svensson