Anna Lindhagen är en välkänd förgrundsgestalt i den tidiga arbetarrörelsens historia. En kvinnoförkämpe som tillhörde ledarna i kampen för allmän och lika rösträtt för kvinnor och män, för sociala reformer, för freden och mot nazismen, samt för Stockholms skönhet och träd och grönska i staden. 

Hon kritiserade att arbetarmiljöerna, inte minst på Södermalm, saknade träd och grönska. Hon motionerade om att gårdshusen skulle bort och att gårdarna skulle planteras. Ett arbete som också bar frukt. Byggnadsnämnden skildrade i sin årsberättelse 1928 hur staden aktivt arbetat över tid för gröna gårdar. Bland annat anställdes på 1920-talet särskilda trädgårdsinspektörer som gav råd om jorddjup och växter till byggherrarna. Hon har gått till historien för sitt arbete för koloniträdgårdarna och för bevarandet av de legendariska äldre arbetarbostäderna på Södermalm med sina trädgårdstäppor. Miljöer som skildrats av Per Anders Fogelström i hans romanserie om Stockholm.

Men det har saknats en riktig biografi om Anna Lindhagen. Den bristen har nu avhjälpts av byggnadsantikvarien Suzanne Lindhagen, en av Annas sentida släktingar. Biografin Anna Lindhagen: pionjär och politiker i det tidiga 1900-talets Stockholm ges ut på Stockholmia Förlag.

Anna Lindhagen var dotter till Albert Lindhagen, som var både ämbetsman och ledamot av Stockholms stadsfullmäktige. Han var en av de huvudansvariga för 1874 års byggnadsstadga och för 1800-talets gaturegleringssystem i Stockholm. Det som skildrades som Esplanadsystemet av Strindberg: ”Här rivs för att få luft och ljus.” 

Hon var syster till Carl Lindhagen, trädgårdsstädernas främste förkämpe. De båda syskonen satt i stadsfullmäktige och var aktiva i Centralförbundet för Socialt arbete, CSA, där såväl socialdemokrater som socialliberaler samlades och som arbetade för goda bostäder för arbetarbefolkningen. CSA grundade bland mycket annat SKB 1916, som inledde arbetet med en modern bostadskooperation, men som konkurrerades ut av HSB som startades av Hyresgäströrelsen 1923.

Anna Lindhagen arbetade som barnavårdsinspektör och kämpade i olika sammanhang för barnens situation och för de ensamstående mammorna. Hennes arbete för koloniträdgårdsrörelsen hade också med barnen och deras verklighet att göra. Hennes bästa vän var den internationellt kända författaren Ellen Key som bland annat skrev den legendariska boken Barnets århundrade.

Anna Lindhagen var aktiv i många folkbildande verksamheter. Hon var en av förgrundsgestalterna i rösträttsrörelsen tillsammans med sin bror Carl. Hon var bland annat redaktör för kvinnoförbundets tidskrift Morgonbris 1911-1916. Hon samverkade också med den borgerliga kvinnorättsrörelsen i LKPR och fungerade som en länk mellan det socialdemokratiska kvinnoförbundet och den.

Bland de många stadsmiljöer som finns kvar tack vare hennes engagemang är Fjällgatan på Södermalm, i dag en turistmagnet i Stockholm. Där bosatte hon sig själv och grundade Stigbergets Borgarrum. Ett litet museum avsett att visa hur dåtidens borgerskap levde. Det museet är fortfarande aktivt, med lokaler som föreningar kan hyra. I närheten låg en ungdomsgård som hon också verkade i. På Fjällgatan finns i dag ett minnesmärke över Anna Lindhagens liv och verk.

I boken får vi följa Anna Lindhagen genom hennes liv. Det är en finstämd skildring av hennes uppväxt, hennes plikttrogenhet och hårda arbete. Men också av en ohälsa under slutet av hennes liv. Hon satt i stadsfullmäktige 1911-1923. I stadsfullmäktigevalet 1917 placerades hon så långt ned på listan att hon inte kom in i fullmäktige, vilket väckte många protester. Men till jul var hon tillbaka, friherren Erik Palmstierna blev statsråd i Nils Edéns koalitionsregering. Inför fullmäktigevalet 1923 ströks hon helt från listan. Det skapades en särlista för henne i hennes egen valkrets, som misslyckades. Det var en rad kända socialdemokrater som stödde henne i tidningen Social-Demokraten, bland annat Anna Sterky, Agda Östlund, Anna J:sson Wisborg och Richard Sandler. Både Yngve Larsson och hennes bror Carl har skrivit om detta. De menade att hon var för självständig och stod upp mot auktoriteter. Carl skriver att det nog låg henne i fatet att hon var kvinna.

Anna Lindhagen var allmänt uppskattad för sitt engagemang, inte minst i stadsbyggnadsfrågorna. Dem kunde hon fortsätta arbeta med, bl.a. i Skönhetsrådet

Monica Andersson