På 1950- och 1960-talet var frågan om Sverige skulle skaffa egna atombombereller inte brännande. En folklig opinion svarade absolut nej. Bland militärer och opinionsbildare fanns många förespråkare.

Svenska freds- och aktionsgruppen mot atombomb stod i centrum för debatten och hade ett inflytande som dagens försvagade fredsrörelse bara kan avundas dem.

I slutet på 50-talett kom ett bidrag till debatten som gick ett steg längre än att bara svara ja eller nej. En reservofficer, Roland Morell, och författaren och pacifisten Per Anders Fogelström, redan det en ovanlig kombination, gav ut en skrift   I stället för atombomb (Bonniers förlag). Titeln anger att de ville gå längre i sin argumentation än att bara säga ett förväntat nej. Vad menade de med ”i stället för atombomb”?

Den fråga som författarna ställer, och som jag som ung bejakade, var om ett försvar utan vapen kan ge oss större trygghet? Svaret var ja.

Omläsningen

Fogelström och Morell ville lägga ner det väpnade försvaret, men vi skulle inte ”festa upp pengarna”. I stället skulle vi ”ställa hela vårt försvar – människor och kunskaper, material och pengar – till Förenta Nationernas tjänst för att användas inom underutvecklade länder och vid katastrofsituationer var som helst i världen (naturkatastrofer, krig etc.).

Det krävde förstås en motprestation av omvärlden – bland annat skulle andra länder garantera att respektera vår neutralitet och okränkbarhet. Dessa dokument skulle deponeras hos FN.

Detta åtagande innebar också att vi inte bara skulle luta oss tillbaka i vår godhet utan värnplikten skulle behållas men i stället som en form av fredstjänst.

Vad skulle vi vinna på det? Jo, skriver de: ”ett sådant utnyttjande av vår försvarsbudget kommer att skapa en good-will som kommer att bli fullkomligt unik i världshistorien.” Det skulle också avhålla ”även de självgodaste och kallsinnigaste diktaturer” från att överfalla oss.

För mig som läste boken som tonåring tio år senare fick idén en avgörande betydelse. Jag blev pacifist. Jag ville inte bära vapen. Jag hade fått ett alternativ att tro på, oavsett vilka personliga bekymmer det skulle innebära. De ord som jag fastnade för var ”en röda-kors-flagga över Sverige”.

Det jag refererar här är bokens slutkapitel och slutsatser. I tidigare avsnitt skildras de fruktansvärda konsekvenserna av atombomberna över Japan i andra världskrigets slutskede. En beskrivning som atombombsivraren Herbert Tingsten på DN viftade bort med orden att detta ”visar bara att bomberna är effektiva”.

Vidare gör författarna en kritisk granskning av försvarets effektivitet och vad som skulle krävas för att Sverige verkligen skulle kunna slå tillbaka ett anfall. Genom att utgå från militärens egna bedömningar och krav kommer man fram till att det blir så dyrt så att ”Folkhemmet omvandlas till en Folkkasern”.

Jag sökte vapenfri tjänst men blev inte godkänd i förhöret. Jag lyckades så småningom krångla mig ur lumpen (som malaj), men som kompensation sökte jag mig senare till hemvärnet och blev också placerad som journalist i Myndigheten för psykologiskt försvar.

Så jag tycker inte att jag smitit undan. Och även om visionen hos Fogelström och Morell lades fram för snart sjuttio år sedan fascineras jag fortfarande av tanken och djärvheten i deras argumentation. Verklighetsfrämmande? Visst, men är inte alla drömmar det?

Tommy Svensson