Cecilia Uddén är en av Sveriges radios mest välbekanta och uppskattade röster. Sedan tidigt nittiotal har hon rapporterat från Mellanöstern, en av de värst konfliktdrabbade regionerna i världen. Hur hon ser på sin roll som journalist och människa i detta inferno berättar hon i boken ” Allt har en smak av aska” (Bonniers förlag,2025). Den utkom i höstas under det skoningslösa kriget i Gaza.
Cecilia Uddén har en särskild förmåga att komma nära människorna på de platser hon rapporterar från och genom dem beskriva de dramatiska händelserna, men också vardagen och hur det är att leva under ständig stress och rädsla. Hon nöjer sig inte med presskonferenser och politikers uttalanden. Hon är på plats och hon skildrar skeendena genom att ge de drabbade människorna en röst.
En som återkom med beska och förnuftiga kommentarer var skräddaren Farouk Shtewi i Gaza. Kanske räddade han rent av hennes karriär i början av deras trettioåriga bekantskap och samarbete.
Det var 1993 och PLO-ledaren Yassir Arafat hade återvänt efter att ha undertecknat det så kallade Osloavtalet i Washington och skulle hålla presskonferens i Gaza. Det drog ut på tiden och Cecilia Uddén gjorde en visit till sin vän skräddaren medan hon väntade. Men plötsligt stod Arafat i talarstolen och hon skulle inte hinna dit för att ställa frågor. ”Farouk, du måste rädda mig”, sa hon i panik. De såg presskonferensen på TV och därefter ställde hon några frågor till sin vän skräddaren. ”Ett lysande grepp”, berömde hemmaredaktionen och hon behövde inte vara orolig för att få sparken.
Men det är inte enbart människor på marken hon intervjuat. I stort sett alla viktiga politiker och personligheter i området har hon mött under sin långa tid som korrespondent. Det gör också de historiska avsnitten i boken levande och intressanta. Som läsare blir man påmind om tillfällen då fredshopp tändes i denna till synes hopplösa konflikt, bara för att släckas av ett politikermord eller en terrorattack.
Skräddaren Farouk levde sjutton år under Hamas styre och berättar om deras ”talibanfasoner”, inte minst mot de unga i Gaza, denna lilla landremsa där 2,3 miljoner människor bodde på en yta som motsvarar mindre än en tredjedel av Öland. Människor som vi såg fösas fram och tillbaka under Israels attacker.
Hon besöker Kibbutz Nir Oz som attackerades av Hamas den 7 oktober 2023, dagen då den värsta massakern på judar sedan Förintelsen ägde rum. Hon ser ”blodiga barnkammarlakan och döda kroppar. Ett förkolnat par i baksätet på en utbrunnen bil. Två pojkar som blev vittne till hur deras pappa sköts ihjäl av en Hamasterrorist som sen gick in i köket, öppnade deras kylskåp och tog en klunk ur en läskflaska.”
Hon skriver också att ”attacken skedde inte i ett tomrum där ockupation, blockad, kollektiv bestraffning, förnedring aldrig funnits. De attackerades i första hand för att de var israeler och ockupanter, inte för att de var judar.” Hon citerar FN:s generalsekreterare António Guterres som menade att massakern inte ”skedde i ett vakuum” och att de skrämmande attackerna inte kunde rättfärdigas men inte heller rättfärdiga en kollektiv bestraffning av palestinierna.
Ett kapitel i boken har titeln ”tvivlet” som hon menar är en förutsättning för ett kritiskt tänkande. Hon avvisar tanken på att journalister ska vara ”objektiva”. ”Objektiv kan endast en allvetande och allseende gud vara. Vi reportrar kan aldrig göra anspråk på att vara objektiva, det vi strävar efter är opartiskhet, att efter bästa förmåga rapportera opartiskt om en konflikt”.
I dessa dagar har uppmärksamheten förflyttats till USA:s och Israels anfall mot Iran och situationen i Gaza har hamnat i skymundan, men Cecilia Uddéns bok behåller sin aktualitet som en kunskapsrik och engagerande berättelse om den eviga konflikten Israel-Palestina.
Tommy Svensson
Fotnot. Skräddaren Farouk dog 2024. Eftersom utländska journalister inte kan verka fritt i Gaza inledde Cecilia Uddén ett samarbete med den lokala journalisten Sami Abu Salem. De båda fick 2024 Stora journalistpriset för sin rapportering från Gaza.