Det var dagen efter valdagen, 17 september 1991. Socialdemokraterna var förlorarna med 37,7 procent av rösterna. Ingvar Carlssons regering fick avgå. Christer Isakssons bok Revanschen från 1995 berättar om förlusten och vägen tillbaka till regeringsmakten.
Valresultatet 1991 var ingen chock, vare sig för partiledaren eller för partiet. Valrörelsen startade på bleka 30 procent i opinionsmätningarna. Direkt efter nederlaget var såväl partiledare som parti inställda på revansch.
Och mycket måste ändras. Rörelsen hade inte dragit jämnt inför valet. I själva verket hade tre olika ”valrörelser” förts, en i statsrådsberedningen, en på partiexpeditionen och en tredje i finansde- partementet. De stridande viljorna hade inte förmått samarbeta, skriver Isaksson.
Ett avgående statsråd beskrev läget: ”Partiledningen hade nog inte hälften av partimedlemmarna med sig i valrörelsen”.
Svaret från partiordförande Carlsson blev Analysgruppen, en grupp av unga politiker vars uppdrag, bland annat, var att ”placera partiet i nutid och skynda på partiets förnyelse”. Ett behov som stod i fokus också inför årets, 2025 års, partikongress.
Gruppen hade också, konstateras i boken, uppdrag att hitta ersättare till äldre trotjänare som skulle ”befrias” från sina uppdrag: Bengt Göransson, Sten Andersson, Rune Molin, Roine Carlsson skulle bort. De förknippades med ”en stelnad maktapparat och åldrade herrar på täppan”.
Omläsningen
Ingvar Carlsson hade själv redan året innan påbörjat förnyelsen genom att ta in Mona Sahlin, Margot Wallström och Göran Persson i regeringen.
Analysgruppen var möjligen inte lika angelägen, som ”chefen” själv att snabbast möjligt återta regeringsmakten. Faktum är, enligt boken, att Analysgruppen förutspådde två kommande mandatperioder i opposition.
Men Ingvar Carlssons inställning var en helt annan. En period i opposition var vad Carlsson var inställd på.
Han hade lovat den borgerliga regeringen 100 dagar av frid och fred. Därför kunde han vid varje tillfälle då regeringen fick problem konstatera att det kanske inte hade varit så dumt ändå om regeringen försökt samarbeta med hans parti. Sådana retsamma uttalanden mot den borgerliga regeringen gillades högt bland de egna, konstaterar Christer Isaksson.
I boken redogörs, inte bara för de traditionella motståndarna i valrörelsen utan också för näringslivets agerande. Deras krav på en kommande regering uttrycktes i en artikel i Dagens Nyheter. Det handlade, bland annat, om EU-medlemskap och sänkta marginalskatter. Carlsson framhöll i ett svar att höjda marginalskatter knappast skrämde företag att flytta utomlands.
Debatten om artikel och svar bleknade när Peter Wallenberg uttalade sig i TV4 om svartingar som inget förstår eller klarar på egen hand.
Ingvar Carlsson och folkpartiledaren Bengt Westerberg framträdde gemensamt i en intervju i tidningarna Veckans Affärer och Dagens Industri och fördömde Wallenbergs uttalande. Det skapade önskemål i näringslivet om en koalitionsregering mellan s och fp.
Så sent som 7 september kom alarmerande uppgifter till Ingvar Carlsson. S sjönk i opinionen. Vänsterpartiet och miljöpartiet ökade.
Två dagar kvar till valdagen: dags för den stora tv-sända valdebatten. Ingvar Carlsson gavs besked om att partiets nedåtgående kurva var bruten. Han skulle kunna uppträda med självsäkerhet i studion.
Valdag: S-seger, men frågan fanns kvar både i parti och hos bokens författare: varför tappade socialdemokraterna 5 procentenheter, från 50 till 45 procent, de sista veckorna av valrörelsen?
Nu var det dagen efter valdagen: Ingvar Carlsson och partiet var valets segrare, tillbaka i regeringsmakten. Men ändå, menar Christer Isaksson i sin bok, var den tillträdande statsministern inte riktigt nöjd. Han fick ju inte bilda den regering han förberett och planerat för, en regering tillsammans med folkpartiet.
Ewa Wirén