Bok och film berättar i grunden samma historia om hur den karismatiske Oppenheimer bokstavligen kommer in från vänster i det amerikanska Manhattanprojektet, lyckas skapa en dynamisk forskningsmiljö där de allra första atombomberna utvecklasoch därmed hyllas som hela nationens hjälte – bara för att senare under McCarthy-eran bli utkastad i kylan för sina tidigarevänstersympatier.

Filmen är verkligen i längsta laget och kastar sig hela tiden vilt mellan fyra olika tidsplan på ett för den oinsatte minst sagt förvirrande sätt, medan boken är mera rakt berättad och grundligt researchad – men å andra sidan så omständlig i sina detaljer att den nog bäst låter sig avnjutas i små munsbitar.

I boken visar författarna tydligare än i filmen att det var just hans insikter om vad ett sådant vapen i nazisternas händer skulle kunna innebära som i hög grad motiverade den moraliskt känslige Oppenheimer med hans judiska bakgrund att ändå utveckla vad han tidigt förstod skulle bli ett fruktansvärt massförstörelse- vapen med potential att utplåna hela mänskligheten.

Bok & film

Men medan Oppenheimer i akut rädsla för att tyskarna skulle hinna före med sin atombomb byggde upp en hel stad fråningenting i New Mexicos ödemarker – känd i dag som Los Alamos – fanns det i själva verket inte några konkreta planer för, och än mindre resurser för ett tyskt bombprojektet.

Det senare hade Werner Heisenberg, som ledde den tyska uranforskningen, sett till genom att äska så lite pengar för projektutvecklingen att rustningsministern Albert Speer själv blev förvånad. Efter kriget har det framkommit att Heisenbergoch hans lilla team medvetet drog projektet i långbänk för att inte ge Hitler tillgång till det slutliga vapnet.

I realiteten fanns det alltså inget tyskt kärnvapenhot. Men det kunde Oppen- heimer inte veta. Däremot visste både han och den amerikanska försvarsledningen att Japan i princip redan var besegrat och redo att kapitulera sommaren 1945. Ändå beslutade man att släppa bomberna över Hiroshima och Nagasaki i augusti, med långt över 100 000 döda som resultat.

Oppenheimer skulle senare inför president Truman beklaga att han hade blod på sina händer. Men framför allt blev han allt klarare över att atombomben inte bara var ett nytt vapen vilket som helst. Bomben hade utan återvändo öppnat porten till en helt ny och skrämmande värld där kärnvapenkapprustningen när som helst hotade att ödelägga hela planeten.

Han skulle därför förvandla sig till en ihärdig förespråkare för internationell kontroll av kärnteknologi i alla dess former, och han motsatte sig kategoriskt utvecklingen av det som skulle bli vätebomben. Allt detta gjort honom till en högst obekväm röst i det kalla krigets öppningsskede. Det var också just av den anledningen som Oppenheimer förlorade sin säkerhetsklassning.

I filmen är denna osmakliga process – en hemlig rättegång som inte var en rättegång – själva huvudtemat, och det är lätt att få känslan att Oppenheimer faktiskt ville straffa sig själv genom att låta sina fiender rannsaka sitt förflutna utan att försvara sig eller gå till motangrepp. Både bok och film pejlar djupa moraliska dilemman och inte många av oss skulle nog vilja byta plats med en J Robert Oppenheimer.

Lars Ilshammar